Idag vill jag inte mer

Idag orkar jag inte mer. Ångesten är absolut. Allt är mitt fel. Kan inte sluta gråta. Ensam.

En sån dag.

Idag tror jag att jag håller på att bli galen på riktigt. Jag känner mig halvt förlamad av ångest och som om jag inte riktigt är här. Jag sitter vid datorn och skriver, men det är lite som om det händer på film eller i en dröm. Det är inte riktigt på riktigt. Overklighetskänslor kallas det.

Jag vet inte heller riktigt vad som är verkligt och vad jag har inbillat mig. Troligast är väl egentligen att jag inte inbillar mig någonting alls, men känslan säger annorlunda. Det är lite som att sitta som en fluga på väggen utanför sig själv och titta på. Jättekonstigt och ganska obehagligt.

Jag tror att det i viss mån är ett sätt att hantera saker som blivit för jobbiga. Hjärnan reagerar med att ta avstånd. Det där är inte jag, det händer inte mig, jag kan sitta här och titta på. Var är mina popcorn?

Det är svårt att få ro i kroppen till att arbeta när det känns så här. Det är svårt att känna att det spelar någon roll. Det är ju ändå inte på riktigt. 

Gäspar hela tiden. Tror inte att jag andas riktigt så mycket som jag borde. Bröstkorgen känns tung, som om den var innesluten i bly. 

Försöker fokusera på att ta mig igenom den här dagen. Bara några timmar till så kan jag åka hem och göra en kokong av täcket. Andas in 1-2-3, andas ut 1-2-3... Det är en sån dag bara, imorgon blir det bättre. Hoppas jag...

Oinspirerad

Jag är en kreativ person. Jag tycker om att rita, sticka, virka, sy och göra smycken. De flesta former av skapande tilltalar mig. Men, just nu saknar jag helt inspiration.

Det är det värsta ångesten, smärtan och sömnbristen gör med mig. De dödar min kreativitet och stjäl min inspiration. Jag är konstant trött för att jag sover så dåligt så jag orkar nästan ingenting. Oron över pengar, hur det ska gå med ryggen och allt där emellan tar upp alldeles för mycket plats i hjärnan. Inget annat får rum.

Emellanåt får jag små fönster av inspiration och energi. Då skapar jag intensivt i ett par timmar. Sen är det tillbaka till det grå ingentinget. Energin räcker aldrig särskilt länge.

Idag ligger jag på mage på sängen med ett ritblock med fint papper, ett pennskrin med blyerts- och färgpennor och ett pennskrin med tuschpennor. Jag har inget bättre för mig och all tid i världen. Ändå kommer inget ut. Pappret är lika vitt som innan. Allt blir kvar inuti mig och äter mig. Jag hatar det.